Dikten på en anslagstavla

Såg en intressant lapp fasthäftad på en anslagstavla, på lappen var en dikt av någon vid namn Charles. Dikten var dedikerad till en kvinna vid namn Rebecka.

Rebecka min kära

Hos dig vill jag vara nära
Utan dig är jag ej komplett
Du är cementen till mitt tegel
Du är vinden till mitt segel
Rebecka min kära
Jag älskar dig så
Din för alltid, Charles V

Rätt fint faktiskt, önskar att jag hade någon som älskade mig så mycket att han skrev en egenskriven dikt och satte upp den i trapphuset så att alla kunde se hur mycket han älskar mig. Det bästa jag har fått i kärleksväg är en ny husvagnsaxel. Nej men skämt åsido, det har väl varit några blommor och chokladaskar som jag har fått av min käresta. Sen får jag inte glömma våra tre underbara barn, Erik, Sara och Anders, nog den bästa gåva jag kan tänka mig.

En dikt hade dock varit väldigt uppskattat, speciellt om den är egenskriven som den dikt som Charles hade skrivit till Rebecka. Undrar vad hon tyckte om den? Får nästan ta en titt bland anslagstavlan vid entrén till trapphuset, se ifall jag kan se denna Rebecka och hur hon reagerar på dikten (om hon inte har sett den än). Och vem vet, jag kanske får se denna charmören Charles V.

En förälders värsta mardröm

I denna blogg försöker jag skriva om varierade händelser i våra liv, allt från höjdpunkter på veckan till dagar när man bara vill ligga kvar i sängen. Denna bloggpost kommer att handla om det sistnämnda. Berättelsen har sin början när den äldsta sonen var precis skulle fylla 4. Anders var en helt normal liten kille, han gillade att rita, cykla och så klart att sparka boll. En dag, när jag skulle hämta honom från dagis, kom en av fröknarna fram till mig och sa att Anders inte varit sig själv idag. Jag frågade vad hon menade och hon svarade att Anders inte ville sitta still och rita, och hade svårt att koncentrera sig på det fröknarna sa. Direkt började varningsklockorna ringa, har mitt barn ADHD!? Jag låg sömnlös hela den natten och oroade mig, dagarna gick och Anders blev inte bättre, mer sömnlösa nätter. Till slut kändes det hopplöst, men det var då vi fick höra om en psykolog i Göteborg som bland annat stödjer oroliga föräldrar, vars barn har ADHD. Stödet vi fick där hjälpte oss att acceptera framtiden, hur den än skulle bli. Som tur var gick Anders tillbaka till att vara en kramgo lite kille som gillade att rita och kunde lyssna när någon pratade med honom. Det blev helt enkelt en ljus framti